Kort om Dublinförordningen
Dublinförordningen;
Rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat, antogs den 18 mars 2003. Förordningen kallas även Dublin II eftersom den ersatte den gamla Dublinkonventionen (Dublin I) från 1997.
Vad är en förordning?
En EU-förordning är tvingande och kan jämställas med nationell lag, omedelbart ifrån att den träder ikraft. Detta innebär att alla EU:s medlemsstater måste rätta sig efter förordningens bestämmelser. Förordningens regler kan inte ändras eller tas bort genom nationell lagstiftning.
Vad är Dublinförordningen?
Dublinförordningen är en EU-regel som styr vilket land som har ansvar för en asylprövning. Förordningens innehåll är förutom inom EU, även tillämpligt mot Norge och Island. En asylsökande kan bara få sin asylansökan prövad i ett av dessa länder. Normalt blir det land där personen först har ansökt om asyl eller vistats ansvarig för prövning. Detta innebär att den som tar sig vidare till Sverige eller ett annat EU-land då inte får sina asylskäl utredda i det landet utan sänds tillbaka till första asylland.
Dublinförordningens utgångspunkt
Utgångspunkten för Dublinförordningen är att alla länder inom EU har ett likvärdigt system för asylprövning och flyktingmottagande. Trots den pågående harmoniseringen varierar dock möjligheterna till detta kraftigt mellan de olika medlemsländerna.
Fingeravtryck och fotografering
Migrationsverket tar fingeravtryck på alla asylsökande över 14 år. För barn som är yngre ska inte fingeravtryck tas, men de fotograferas. Fingeravtrycken skickas till en databas, Eurodac, där de kontrolleras. Genom kontrollen kan Migrationsverket se om den asylsökande lämnat fingeravtryck i något annat land som är anslutet till Eurodac. Om det visar sig att fingeravtrycken finns i ett annat EU-land, fattar Migrationsverket i allmänhet ett beslut om att personen ska överföras dit.
Undantag från överföring
Enligt artikel 3.2 i Dublinförordningen får en medlemsstat pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare, trots att en annan medlemsstat tidigare har påtagit sig ansvar för prövningen. Artikeln anger inte vilken typ av omständigheter som kan leda till att undantaget tillämpas, utan en bedömning får ske i det enskilda fallet. Detta innebär att Sverige kan pröva en asylansökan även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i Dublinförordningen.
Hänvisning till Europeiska unionens stadga
I Dublinförordningens inledning står att förordningen ”följer de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. Denna stadga slår i artikel 24:2 fast att:
Vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet. Vidare står i artikel 24:1 att Barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd.
Här kan du läsa hela Dublinförordningen.
Se även
artikelarkivet för mer information om Dublinförordningen.