FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Den 10 december 1948 antog Förenta Nationernas (FN:s) generalförsamling en allmän deklaration om de mänskliga rättigheterna. I anslutning till detta uppmanade generalförsamlingen också alla FN:s medlemsstater att offentliggöra dokumentet och göra texten spridd, känd, läst och förstådd.

fnAtt ett land har skrivit under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (på svenska även känd som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna) innebär inte att människorna i det landet får någon laglig rätt att åtnjuta rättigheterna. Däremot har FN:s mänskliga rättigheter legat till grund för en stor samling konventioner som antagits av FN:s generalförsamling och som vissa av FN:s medlemsländer har infört en eller flera av dessa konventioner som nationell lag. Som exempel kan till exempel nämnas att vårt grannland Norge för några år sedan gjorde FN:s Barnkonvention till norsk lag.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna går i skrivande stund att läsa på 475 olika språk hos ohchr.org (Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights). Det är ett av de dokument som översatts till allra flest språk.

Exempel på artiklar i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 25, punkt 2

Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet.

Artikel 26, punkt 1

Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära utbildningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara tillgänglig för alla. Den högre utbildningen skall vara öppen för alla med hänsyn till deras förmåga.

Artikel 26, punkt 3

Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.

Bakgrund

Efter andra världskrigets slut fanns en stark vilja att försöka komma fram till en gemensam överenskommelse om mänskliga rättigheter. Flera länder hade redan långt tidigare lagstiftat om mänskliga rättigheter som gällde i respektive land, men det saknades i princip konventioner vars syfte var att få så stor global spridning som möjligt.

lekNär FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs år 1948 var det i en värld som under de senaste 35 åren hunnit uppleva två världskrig och 1930-talets ekonomiska depression. Man hade också börjat komma till insikt om vad som egentligen skett i de nazistiska koncentrationslägren. Nästan hela Afrika och en stor del av södra Asien var fortfarande kolonier, samtidigt som vissa länder – bland annat Korea, Indien och Burma – hade upphört att vara kolonier strax efter andra världskrigets slut och gett ökad glöd åt olika rörelser världen över som krävde att ytterligare områden skulle avkolonialiseras. I USA kämpade medborgarrättsrörelsen i motvind och det var fortfarande tillåtet med den typ av rassegregering som hindrade svarta från att gå i samma skolor som vita, besöka samma restauranger eller använda samma säten i de allmänna bussarna.

Det var i denna värld, präglad av både krigströtthet, framtidshopp och insikten om de stora utmaningar som nu fanns att överkomma, som FN:s generalförsamling lyckades enas om de 30 artiklar som utgör FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Man ville gemensamt uttrycka vilka grundläggande fri- och rättigheter som tillkom varje människa, oavsett omständigheterna. FN-stadgan från 1945 ansågs inte vara tydlig nog inom människorättsområdet – det var nödvändigt att ytterligare specificera FN:s inställning.

Den kommitté som arbetade fram förslaget på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna bestod av sju personer från sju olika länder (här listade i bokstavsordning):

  • Aleksandr Bogomolov från Sovjetunionen
  • René Cassin från Frankrike
  • Peng Chun Chang (Zhang Pengchun) från Kina
  • Charles Dukes från Storbritannien
  • William Hodgson från Australien
  • John Peters Humphrey från Kanada
  • Charles Malik från Libanon
  • Eleanor Roosevelt från USA