Barnkonventionen

Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, även kallad FN:s Barnkonvention eller bara Barnkonventionen, är ett traktat som utgör en del av folkrätten, det vill säga det rättssystem som reglerar förhållandet mellan stater.

fnBarnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. I skrivande stund har 196 länder ratificerat Barnkonventionen. Av de länder som är medlemmar av FN är det endast USA som inte har ratificerat Barnkonventionen. Av de länder som ratificerat Barnkonventionen är det i skrivande stund bara 94 stycken som har den som nationell lag. Ett av de länder som ratificerat Barnkonventionen men inte gjort den till nationell lag är Sverige.

Det finns inte någon speciell internationell domstol som hanterar påstådda kränkningar av Barnkonventionen, utan detta arbete ska ske på nationell nivå. FN:s möjlighet att agera är i princip begränsad till kritik och påtryckningar. Länder som ratificerat Barnkonventionen rapporterar till FN:s barnrättskommitté i Genève som kan dela ut kritik mot stater. I skrivande stund har Sverige lämnat in totalt fyra rapporter.

Att ratificera Barnkonventionen

Att ett land har ratificerat Barnkonventionen innebär inte per automatik att Barnkonventionen är juridiskt bindande inom landet. Ett land kan alltså ha ratificerat Barnkonventionen utan att den blivit en lag som landets domstolar och andra rättsvårdande myndigheter ska följa. Som nämnts ovan är Sverige ett av de länder som ratificerat Barnkonventionen men som i skrivande stund fortfarande inte infört den som nationell lag. Du kan läsa mer om detta på sidan ”Sverige och Barnkonventionen” på den här sajten.

flyktingbarnVad som sker när ett land ratificerar en internationell konvention beror på landets egna rättssystem. I vissa länder får en internationell konvention automatiskt samma status som de nationella lagarna när landet ratificerar konventionen. Exempel på sådan länder är Frankrike, Belgien, Nederländerna och USA – länder med ett monistiskt rättssystem. I andra länder har inte en ratificerad konvention denna automatiska effekt. Om den införlivas i den nationella rätten sker det genom att nationella lagar ändras för att följa konventionen eller genom att man tar hela konventionen och beslutar om att den från och med nu gäller som nationell lag. Det är alltså en tvåstegsprocess. Exempel på sådana länder – länder med ett dualistiskt rättssystem – är Tyskland, Storbritannien och de skandinaviska länderna.

I skrivande stund är det bara 94 länder som har inkorporerat Barnkonventionen som lag fullt ut i det nationella rättssystemet. Detta inkluderar både länder där det sker automatiskt i och med ratificeringen och länder med ett dualistiskt rättssystem där ytterligare ett steg var nödvändigt för att inkorporation skulle ske.

Sverige ratificerade Barnkonventionen 1990 men den har fortfarande inte införts som nationell lag. Barnrättighetsutredningen lämnade dock år 2016 in ett förslag om att göra Barnkonventionen till svensk lag, så det kan hända att vi får se en ändring inom en förhållandevis snar framtid.

Barnkonventionen är hel och odelbar

Barnkonventionen består av 54 artiklar, varav 41 är artiklar som fastslår vilka rättigheter barn har. Dessa 41 artiklar kalls för sakartiklar. De övriga artiklar handlar om hur de anslutna staterna ska arbeta med konventionen.

En viktig aspekt av Barnkonventionen är att de 41 sakartiklarna är avsedda att läsas som en helhelt. Man ska alltså inte plocka ut en artikel och tolka den ensam, utan tolkning ska alltid ske i samklang med resten av sakartiklarna så att man får rätt kontext. Detta brukar omnämnas som att Barnkonventionen är ”hel och odelbar”.

Fyra av sakartiklarna är extra viktiga som vägledning när Barnkonventionen ska tolkas. Detta är artikel 2, 3, 6 och 12. Dessa artiklar kallas för de fyra huvudprinciperna.

Barnkonventionen – Artikel 2 – Mot diskriminering

Denna artikel slår fast att Barnkonventionen gäller samtliga barn i länder där Barnkonventionen gäller. Det är alltså inte tillåtet att bara låta den gälla vissa barn och till exempel undanta barn som tillhör en viss folkgrupp.

2.1 Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller

dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.

Artikel 2 stipulerar också att konventionsstaten i vissa fall har en skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet inte diskrimineras i andra sammanhang, och detta gäller även om diskrimineringen inte sker av staten.

2.2 Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Barnkonventionen – Artikel 3 – Barnets bästa

Detta är den artikel som anger att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Detta är en grundpelare i Barnkonventionen. Vad den innebär har tolkats på många olika vis i olika sammanhang.

3.1 Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

3.2 Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.

3.3 Konventionsstaterna skall säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn.

Barnkonventionen – Artikel 6 – Barnets rätt att överleva och utvecklas

glasögonDenna artikel fastslår att barn har rätt att överleva och utvecklas.

6.1 Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet.

6.2 Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Barnkonventionen – Artikel 12 – Barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i frågor som rör barnet

Denna artikel fastslår barnets rätt att uttrycka sin åsikter i frågor som rör barnet, och att åsikterna ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

12.1 Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

12.2 För detta ändamål ska barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.